Hur lång tid tar det?

De lapptäcken som visas här på hemsidan har kommit till under en period av tjugo år. De flesta täcken tar lång tid att göra och de blir alltid stora, en 200 x 300cm ungefär. Det får ta sin tid. Eller rättare sagt, jag tillåter mina täcken att få ta min tid i anspråk, trots att jag egentligen är en rastlös natur. Som med barn; de ska ha den tid de behöver annars blir det inte bra. Otålig blir jag inte längre.

Det är som att öppna en kran. Jag tänker i färg och form och kan inte låta bli. Ibland får man helt enkelt stänga av. Jag kommer aldrig hinna med alla de täcken som finns i mitt huvud och i mina skissblock.

Själva tekniken är ju så enkel, man syr ihop tyglappar, men de olika sätten att sy ihop dem på är oändligt.  Just de obegränsade valmöjligheterna är en fantastisk frihet men också en utmaning. Man kan få beslutsångest för mindre. Vissa täcken lever sitt eget liv, de blir till och formas av sig själva. Där kommer villrådigheten aldrig in. Andra tar längre tid på sig innan de vill bli klara. 

Hur lång tid tar det?
Många frågar mig om tiden. Det är inte konstigt för tiden manifesteras i alla de små hopfogade tygbitarna. Men täckena tar inte tid, de ger mig tid.

SPETSTÄCKET

Alla dessa själlösa saker som kommer in i våra liv lika anonymt som de försvinner. De tillverkas någonstans långt, långt där borta för att sedan konsumeras, förbrukas och slängas här. Utbytbara och med kort livstid så hamnar de förr eller senare på soptippar och skrotupplag.

Jag ville göra ett täcke som i tanke och genomförande kunde vara ett statement och en motsats. Människorna, tiden och omsorgen skulle vara med och handens verk skulle vara synligt. Det blev ett täcke av spetsar och vi var många som var delaktiga.

Min mor samlade på spetsar och lämnade efter sig flera lådor. Min farmor kunde både brodera och knyppla och mormor som broderade, hade dessutom gett mig sin mors spetsprydda mamelucker. Själv hade jag också samlat på mig spetsar som bara låg och väntade på att få användas.

Släkt och vänner bidrog metervis eller med en liten remsa, det kunde vara en svärmors lakansspets eller en bit av dotterns spetsförsedda tights. Det kunde vara skickligt knypplat eller några centimeter just inhandlade på Åhléns.

De flesta spetsarna kom från gamla lakan, örngott och dukar som använts, tvättats, strukits och manglats av någon för länge sen. Och många gånger när jag suttit och arbetat med det här så har jag undrat vem som broderat, knypplat och virkat så fint.

Ibland har jag tyckt mig kunna ana mänskliga karaktärsdrag bakom hantverkets utförande. Min farmor till exempel var en skör och mycket noggrann kvinna med ett stort behov av att skapa ordning. När hon sydde sina lakan så användes den spindelvävstunnaste tråden och de minsta myrstygn man kan tänka sig. Hennes arbeten var alltid ett under av perfektion. Min mormor däremot sydde sitt monogram på hemmets lakan med pärlgarn som är ett flertrådigt, tvinnat och ganska grovt garn. Mormor var en handfast människa som tyckte om färger och blommiga tyger. Hon kunde sprida en lätt röra omkring sig och när hon gjorde något skulle det bli klart och det fort.

Jag fick också en påse spetsar som kom från min svågers familj. Där fanns flera meter av en virkad spets som var 2cm bred och som hade den rakaste stadkant jag någonsin sett. Den såg nästan maskingjord ut och på något sätt gav den uttryck för en närmast militäriskt disciplin. Jag såg framför mig en rakryggad kvinna som bestämt steg upp klockan 6 varje morgon och virkade sina 3cm spets, vardag som helg. Det visade sig att spetsarna kom från tre systrar några generationer tillbaka i tiden. De var döttrar till kyrkoherden i Alseda i Småland och man anar att en sådan uppväxt förpliktigar. Syster Alma gifte in sig i en känd finansfamilj och syster Ida gifte sig aldrig. Syster Elsa blev sjuksköterska för Skeppsgossekåren i Marstrand och jag vill gärna tro att det var hon som steg upp varje morgon och virkade. 

 Vi är nu många som blivit insydda i Spetstäcket, och ger man sig tid så kan man känna och se närvaron av alla som varit delaktiga. När det här täcket tjänat ut sin tid så hoppas jag att det inte slängs på en soptipp, utan att det begravs under högtidliga former.